Havsodlare vill rädda den nordiska havsmiljön – och du kan hjälpa till

För 12 år sedan stod Joachim Hjerl i sin fiskaffär i Köpenhamn och undrade varför all fisk kom från samma ställe, när Danmark är omgivet av hav på alla sidor, och när det finns många olika leverantörer skulle kunna förse butiken med färska råvaror? Och varför efterfrågade kunderna nästan bara norsk odlad lax, när det finns otaliga lokala fiskarter?

– Det fick mig att fundera på om hamnen i Köpenhamn kunde användas till annat än kajakpaddling, till exempel till att producera lite mat, säger Joachim Hjerl, som vid sidan av sin fiskaffär arbetat som konsult inom den marina delen av livsmedelsbranschen.

Därför började han experimentera med att odla grödor i hamnen. Ur alla experiment uppstod organisationen Havhøst, som började på lokal hobbynivå, men som idag är en rikstäckande intresseorganisation som även har hittat sin väg ut från Danmark till både Norge och Sverige.

– Vi kan inte längre basera vår matproduktion på ett förhållningssätt till naturen som bryter ner de ekosystem som vi är djupt beroende av. Det är därför Havhøst har satt sig i spetsen i en rörelse som ska förändra vårt blåa matsystem - från att bara förfalla till att även kunna återskapas. Det gör att när grödorna är färdigodlare så lämnar de ett hav som är ännu friskare än tidigare, förklarar Joachim Hjerl.

Förändringen har tagit sin utgångspunkt från anläggandet av ett antal så kallade marina kolonilotter längs de danska kusterna. En kolonilott är vanligtvis en 30 kvadratmeter stor plattform som ligger och gungar i vattnet vid en brygga eller bro. Under plattformen finns det musselstrumpor ostronburar och tång-linor, som används för att odla kolonilottens huvudsakliga grödor: musslor, ostron och tång.

– De flesta marina kolonilotter är fristående föreningar med allt från 25 till flera hundra medlemmar som hjälps åt att odla och äta upp grödorna. Men många lär också skolelever eller lokalbefolkningen att bättre förstå vad som faktiskt händer när man odlar förnybart i havet, säger Joachim Hjerl.

Föroreningar blir mat

Det som sker är en liten revolution, som visar hur vi kan organisera vår livsmedelsproduktion i samklang med naturens krav och önskemål. Och som kan bana väg för att vi i framtiden ska ha ett hav som vi kan få ut något ätbart ur.

Här är förklaringen: Musslor och ostron som lever i havet filtrerar vattnet som rinner förbi dem genom deras gälar och absorberar mycket plankton, som omvandlas till kött.

– En välvuxen mussla kan filtrera sex liter vatten i timmen och ett ostron ännu mer. Så var och en av dem är små reningsverk som renar havet från problematiska alger som orsakar syrebrist i de nordiska vattnen. De omvandlar föroreningarna till mat som vi kan äta, säger Joachim Hjerl.

Tång är inget filter, men när det växer i havet gör det samma sak som växter på land: Det absorberar koldioxid från havet och andas ut syre, vilket bidrar till att minska koldioxiden i havet och gör vattnet mindre surt. Försurningen innebär exempelvis att musslor kan inte bilda skal och är en bomb under våra ekosystem.

– Ju mer vi odlar på det här sättet, desto bättre är det för havsmiljön, för marina kolonilotter nöjer sig inte med att göra mindre skada, de lämnar till och med havet friskare än tidigare. Samtidigt behöver inte ostron, musslor och tång vattnas, medicineras, matas eller gödslas för att bli mat. Så vi kan bara skörda dem, äta dem och vara glada att 1 kilo blåmusslor har släppt ut mindre koldioxid i sin produktionsfas än 1 kilo morötter, säger Joachim Hjerl, som gläds åt att hans ursprungliga idé gradvis har spridit sig som ringar på vattnet.

Konceptet sprider sig till hela Norden

För 15 år sedan fanns det inte en enda marin kolonilott i Danmark. Men nu närmar sig antalet 40 stycken och konceptet har även letat sig vidare ut i Norden till bland annat Norge och Sverige.

– Norge och Sverige har anammat Havhøst-modellen, där de marin kolonilotterna tar täten i den gröna omställningen och används för att introducera de nya odlingsmetoderna lokalt. Nästa steg är att koppla ihop kommersiella affärsmodeller. Det har vi varit bra på i Danmark, och man är superinspirerad av det i de andra nordiska länderna, ja faktiskt runt hela Östersjön och så långt bort som Frankrike och Portugal, säger Joachim Hjerl.

Därför förenas alla länder som vill vara med på resan i projektet Cool Blue, som arbetar för att utveckla lokalt förankrade affärsmodeller inom förnybar havsodling utifrån de människor och ekosystem som finns i kustsamhällen runt om i Norden.

– Upplägget är att skala ut snarare än att skala upp, så att fler kan komma i kontakt med och dra nytta av den förnybara odlingen, säger Joachim Hjerl.

Havets frukter ger tillbaka till naturen

Men det kräver att vi ändrar våra vanor och på vägen skaffar oss några nya sätt att leva.

– Vi behöver inte äta tångooljor eller fisktillskott. Vi kan bara ta in råvarorna i köket och servera musslor på en tångbädd snarare än biff och potatis, säger Joachim Hjerl, som drömmer om att kunna erbjuda människor ett sätt att leva som är kopplat till förnybar produktion.

– Det är en lång resa bland annat eftersom vår lagstiftning bygger på industriell livsmedelsproduktion. Men vi har redan ett bra samarbete med kustfiskarnas producentförening, som är specialiserade på skonsamt kustfiske, eftersom det inte längre finns tillräckligt med fisk i många av våra nordiska vatten. Men om fiskare kan odla musslor, ostron och tång i lite större utsträckning, så kan sådana havsfält se till att vi fortfarande har fisk i havet, förklarar Joachim Hjerl, som hoppas att befolkning, politiker och industri i hela Norden kommer att engagera sig i den blåa hållbarhetsagendan.

– Vem skulle inte vilja äta dessa underbara grödor, som är naturliga färska ingredienser, istället för fattiga industriförpackade livsmedel från en fabrik. De urholkar inte vår försörjning utan ger tillbaka till naturen – vi måste bara lära oss att använda dem, avslutar han.